Sötvatten

sommaren har nått sitt slut och jag är tillbaka i umeå för mitt sista år på universitetet. försöker landa i att jag är tillbaka, men de senaste månaderna har jag hunnit vänja mig vid andra gator, andra byggnader, andra människor. så om det ekar tomt här är det för att jag har fullt upp med att hitta tillbaka till verkligheten.

I början av sommaren var ju jag i London med min familj, som jag skrev om här. Lovade er ett inlägg från The Making of Harry Potter, så här kommer det två månader senare :)))

 

Har SÅ många bilder och ännu mer feelings därifrån, grät redan innan vi kom in i The Great Hall där denna ansiktslösa Dumbledore från sjätte filmen stod.

 

Trasiga strumpbyxor, trasig själ. En klump i halsen som aldrig försvinner. Den bara växer. Växer i takt med den gnagande ångesten och det sönderfärgade håret.

Hon sitter på trottoarkanten och skrapar i marken med naglarna som pryds av avskavt nagellack. I skyltfönstret på andra sidan vägen syns hennes spegelbild, skev och sorgsen. Hon kastar småsten mot rutan men når inte längre än till lyktstolpen som lyser upp gatan för de nattliga trafikanterna. Ett metalliskt *kling* uppstår men når inte hennes öron genom stadens ljud.

 

Motorvägen bakom husen.

Basen från dansgolven.

Skratten runt hörnen.

Sådant som hörs.

 

Hulkningarna innanför toalettdörrarna.

Ångesten i väntan på bussen.

Upprepade nej under en oförsiktig hand mot någons mun.

Sådant som inte hörs.

 

Drogerna i drinkarna.

Självhatet längst bak i bussen.

Rakbladen mot huden.

Men allt som hörs är lastbilarna som dundrar fram alldeles för fort och det frenetiska tickandet från ljuset som slagit om till grönt vid övergångsstället.

 

På trottoaren sitter hon och lyssnar till nattens ljud.

En gata bort går han med sina vänner, påväg hem, bedövad av housemusik, vinglig av tequila.

Något tränger igenom nattens ljud. Det är hans skratt. Det når fram till henne och tvingar henne att slita blicken från sin egen spegelbild.

Tre personer svänger runt hörnet femtio meter bort. Tar sig till busskuren tio meter ifrån henne.

 

"FEMTIO JÄVLA MINUTER. Ge mig din mobil vi ringer taxi!!"

"Faaaan, min väska är borta. Vad ska jag göra?? Mina solglasögon är i min väska".

 

"Du får väl kisa för månens sken". 

hans röst

"Du får väl kisa för månens sken"

skär genom metall

"Du får väl kisa för månens sken"

 

Han sa det nog bara en gång, men i hennes öron spelas det om och om igen.

 

"Du får väl kisa för månens sken"

"Du får väl kisa för månens sken"

"Du får väl kisa för månens sken"

 

"Men KUL, håll käften min väska är BORTA".

 

"DU! du där!!"

 

"Hallååååååååå!!"

 

"Men DUUUU PÅ MARKEN"

 

Men hon hör dem inte för hon tänker på hans röst och på månens sken.

 

"Hallå är hon döv eller något?? Ska jag gå fram till henne?"

"Jag måste köpa en ny väska. Och ska det bli sol imorn? För det klarar inte jag"

"Men jag veet inteee. Jag skiter i vädret, jag vill bara hem".

 

"Ursäkta"

hans röst

"Ursäkta"

i hennes öra

"Ursäkta"

 

Hon vänder sig om och ja där står han ja han pratar med henne ja han tittar på henne.

 

Han vänder sig mot sina vänner.

 

"Hon hör er nu".

 

"OMG TACK VALTER"

 

Han heter valter och han ler mot henne.

 

"HALLÅ HAR DU EN MOBIL?"

Det har hon ju inte.

"OCH ETT PAR SOLGLASÖGON?"

Det har hon inte heller. Klockan är tre på natten, solen lyser aldrig i hennes liv och mobilen är död.

"Pressbyrån har öppet".

Hennes röst och hon pekar mot den blågula skylten hundra meter bort.

 

"OMG VI KÖPER KOOORV"

"JAAAA"

 

de försvinner

han står kvar

hon tittar på honom

han tittar ner i mobilen

men sen tittar han upp

möter hennes blick

 

"Vad heter du?"

 

"Jag heter Iris".

 

"Får jag slå mig ner, Iris?"

 

"Ja det får du, Valter"

 

Det här är en början på något

något vackert

något skört

något som en dag kommer ta slut.

För allt som börjar måste någon gång ta slut.

För drygt 5 år sedan skrek jag på min pappa för att han köpt dansk kyckling istället för svensk och jag vägrade äta grytan han gjort. Äcklad såg jag på när min familj tuggade i sig de sega bitarna.

Det var sommar och dagen därpå grillade vi. Men när jag såg köttbiten på min tallrik kände jag samma känsla som dagen innan. Jag blev äcklad trots att det var svenskt kött den här gången, och det med all rätt - djuret på min tallrik brydde sig inte om huruvida det blev slaktat i Sverige eller Danmark, det fick inte leva. Så jag sköt tallriken ifrån mig och sa till mamma och pappa att jag ville bli vegetarian.

De trodde jag skulle klara en vecka, men en vecka blev en månad, en månad blev två, månader blev år. Och tanken på att äta ett dött djur kändes mer och mer absurd.

I och med att jag blev vegetarian i samma veva som jag flyttade hemifrån satte det krav på mig att utveckla min matlagning - hemma hade jag aldrig behövt laga min mat själv. Jag lärde mig massor om det vegetariska köket och blev på köpet väldigt matlagningsintresserad. Jag upptäckte grönsaker jag aldrig hört talas om, lärde mig hantera olika bönor och testade recept på sådant jag aldrig smakat. Det resulterade i att jag en dag insåg att jag inte längre behövde mjölkprodukter eller andra animaliska ingredienser, jag kunde laga tillräckligt god och bra mat ändå. Jag ville därför testa på att äta helt vegetariskt. Oktober fick bli en vegansk månad. Och jag trivdes så bra den månaden att jag när oktober tog slut bestämde mig för att bli vegan på heltid.

Det är snart två år sedan och jag har aldrig ångrat mitt beslut.

Jag säger aktivt nej till att djur plågas och/eller dödas, min kropp mår bättre och all. mat. är. så. jävla. god. För vet ni? Veganer äter faktiskt inte bara sallad. Om ni behöver övertygas får ni några bilder på vad jag lagat för mat i sommar:

 

Färskpotatis, grillad sparris och grillspett med marinerade champinjoner och tzaybitar? ja tack.