något vackert, något skört.

Trasiga strumpbyxor, trasig själ. En klump i halsen som aldrig försvinner. Den bara växer. Växer i takt med den gnagande ångesten och det sönderfärgade håret.
Hon sitter på trottoarkanten och skrapar i marken med naglarna som pryds av avskavt nagellack. I skyltfönstret på andra sidan vägen syns hennes spegelbild, skev och sorgsen. Hon kastar småsten mot rutan men når inte längre än till lyktstolpen som lyser upp gatan för de nattliga trafikanterna. Ett metalliskt *kling* uppstår men når inte hennes öron genom stadens ljud.
 
Motorvägen bakom husen.
Basen från dansgolven.
Skratten runt hörnen.
Sådant som hörs.
 
Hulkningarna innanför toalettdörrarna.
Ångesten i väntan på bussen.
Upprepade nej under en oförsiktig hand mot någons mun.
Sådant som inte hörs.
 
Drogerna i drinkarna.
Självhatet längst bak i bussen.
Rakbladen mot huden.
Men allt som hörs är lastbilarna som dundrar fram alldeles för fort och det frenetiska tickandet från ljuset som slagit om till grönt vid övergångsstället.
 
På trottoaren sitter hon och lyssnar till nattens ljud.
En gata bort går han med sina vänner, påväg hem, bedövad av housemusik, vinglig av tequila.
Något tränger igenom nattens ljud. Det är hans skratt. Det når fram till henne och tvingar henne att slita blicken från sin egen spegelbild.
Tre personer svänger runt hörnet femtio meter bort. Tar sig till busskuren tio meter ifrån henne.
 
"FEMTIO JÄVLA MINUTER. Ge mig din mobil vi ringer taxi!!"
"Faaaan, min väska är borta. Vad ska jag göra?? Mina solglasögon är i min väska".
 
"Du får väl kisa för månens sken". 
hans röst
"Du får väl kisa för månens sken"
skär genom metall
"Du får väl kisa för månens sken"
 
Han sa det nog bara en gång, men i hennes öron spelas det om och om igen.
 
"Du får väl kisa för månens sken"
"Du får väl kisa för månens sken"
"Du får väl kisa för månens sken"
 
"Men KUL, håll käften min väska är BORTA".
 
"DU! du där!!"
 
"Hallååååååååå!!"
 
"Men DUUUU PÅ MARKEN"
 
Men hon hör dem inte för hon tänker på hans röst och på månens sken.
 
"Hallå är hon döv eller något?? Ska jag gå fram till henne?"
"Jag måste köpa en ny väska. Och ska det bli sol imorn? För det klarar inte jag"
"Men jag veet inteee. Jag skiter i vädret, jag vill bara hem".
 
"Ursäkta"
hans röst
"Ursäkta"
i hennes öra
"Ursäkta"
 
Hon vänder sig om och ja där står han ja han pratar med henne ja han tittar på henne.
 
Han vänder sig mot sina vänner.
 
"Hon hör er nu".
 
"OMG TACK VALTER"
 
Han heter valter och han ler mot henne.
 
"HALLÅ HAR DU EN MOBIL?"
Det har hon ju inte.
"OCH ETT PAR SOLGLASÖGON?"
Det har hon inte heller. Klockan är tre på natten, solen lyser aldrig i hennes liv och mobilen är död.
"Pressbyrån har öppet".
Hennes röst och hon pekar mot den blågula skylten hundra meter bort.
 
"OMG VI KÖPER KOOORV"
"JAAAA"
 
de försvinner
han står kvar
hon tittar på honom
han tittar ner i mobilen
men sen tittar han upp
möter hennes blick
 
"Vad heter du?"
 
"Jag heter Iris".
 
"Får jag slå mig ner, Iris?"
 
"Ja det får du, Valter"
 
Det här är en början på något
något vackert
något skört
något som en dag kommer ta slut.
För allt som börjar måste någon gång ta slut.

Kommentarer
Postat av: Emelie

Detta var verkligen så otroligt fint skrivet! Blev alldeles tagen!!

Svar: åh tack snälla du !
sotvatten.blogg.se

2016-08-16 @ 21:55:25
URL: http://juniflickan.blogg.se
Postat av: Sandra Leone

Du är galet duktig på att skriva!

Svar: tack tack tack, blir så glad.
sotvatten.blogg.se

2016-08-19 @ 16:12:26
URL: http://lingers.blogg.se/
Postat av: Wilda

Dina ord. De bara tumlar runt i magen och får mig att hålla andan medan jag läser. Tack!

Svar: men åh, tack så himla mycket !
sotvatten.blogg.se

2016-08-21 @ 09:18:08
URL: http://reaktionista.wordpress.com

Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad:

Vem är du?:
Klicka i om du vill bli ihågkommen

Här kan du skriva din e-postadress: (bara jag som ser)

Din blogg:

Dina ord:

Trackback
RSS 2.0