hela din kontur

jag sitter i hörnet
studerar dina lockar men undviker din blick
 
jag vill smaka på dina läppar och lära känna din kropp
fantiserar om dina händer på min hud
jag vill komma dig närmre än någon annan
vill höra dig viska mitt namn i mörkret och stöna högt när jag tar på dig
 
tryck upp mig mot väggen och dra mig i håret
hångla upp mig tills jag tappar andan
 
jag vill trycka in mina naglar i din hud när jag inte kan - men måste måste måste - komma närmre.
vill andas in din doft om och om igen
 
snälla kom närmre
låt mig klä mig i din hud
 
jag studerar dina lockar
käkben
fräknar
axlar
fingrar
knän
hela din kontur
men det räcker inte
jag behöver dig så mycket närmre
jag känner inte din doft härifrån
så länge våra tänder inte slår emot varandra är vi fortfarande för långt isär.
ditt skelett mot mitt är allt jag begär
och jag begär det nu
 
men jag sitter i hörnet och undviker din blick
och du pratar med någon annan
dina händer är runt en ölburk och ingenstans på min kropp
du knycklar ihop burken till en ojämn boll
kastar iväg den mot hörnet
den landar framför mina fötter
två oönskade föremål
trasiga på utsidan
tomma på insidan
bortglömda i ett hörn
helt utan närhet

nu nu nu

tiden bara går, graderna sjunker och löven har börjat falla.
jag ser bilder på bara ben och läser ord om sommar i september,
men här sjunker termometern och jag måste ha vantar på mig när jag cyklar hem om kvällarna.
dagarna består av stress, kaffe och grupparbeten.
kvällarna består av ångest, korsord och kalla fötter.
 
jag skrattar, spiller rödvin, hånglar, gråter,
dansar, viskar och ångrar allt,
ramlar, hatar, glömmer,
fryser och är ensam.
(var är du?)
 
måndag morgon och jag hatar allt,
minns inte vad jag gör här,
vet inte vem jag är.
 
fredag natt,
skriker ut att livet
att livet är värt att leva.
 
inatt är jag ensam.
klockan tickar,
och jag tror tiden går
går ifrån mig.
 
smulor i sängen, en kopp i spillror.
tårar som rinner,
som inte torkas.
onsdag 22.42,
inatt är jag ensam.
 

något vackert, något skört.

Trasiga strumpbyxor, trasig själ. En klump i halsen som aldrig försvinner. Den bara växer. Växer i takt med den gnagande ångesten och det sönderfärgade håret.
Hon sitter på trottoarkanten och skrapar i marken med naglarna som pryds av avskavt nagellack. I skyltfönstret på andra sidan vägen syns hennes spegelbild, skev och sorgsen. Hon kastar småsten mot rutan men når inte längre än till lyktstolpen som lyser upp gatan för de nattliga trafikanterna. Ett metalliskt *kling* uppstår men når inte hennes öron genom stadens ljud.
 
Motorvägen bakom husen.
Basen från dansgolven.
Skratten runt hörnen.
Sådant som hörs.
 
Hulkningarna innanför toalettdörrarna.
Ångesten i väntan på bussen.
Upprepade nej under en oförsiktig hand mot någons mun.
Sådant som inte hörs.
 
Drogerna i drinkarna.
Självhatet längst bak i bussen.
Rakbladen mot huden.
Men allt som hörs är lastbilarna som dundrar fram alldeles för fort och det frenetiska tickandet från ljuset som slagit om till grönt vid övergångsstället.
 
På trottoaren sitter hon och lyssnar till nattens ljud.
En gata bort går han med sina vänner, påväg hem, bedövad av housemusik, vinglig av tequila.
Något tränger igenom nattens ljud. Det är hans skratt. Det når fram till henne och tvingar henne att slita blicken från sin egen spegelbild.
Tre personer svänger runt hörnet femtio meter bort. Tar sig till busskuren tio meter ifrån henne.
 
"FEMTIO JÄVLA MINUTER. Ge mig din mobil vi ringer taxi!!"
"Faaaan, min väska är borta. Vad ska jag göra?? Mina solglasögon är i min väska".
 
"Du får väl kisa för månens sken". 
hans röst
"Du får väl kisa för månens sken"
skär genom metall
"Du får väl kisa för månens sken"
 
Han sa det nog bara en gång, men i hennes öron spelas det om och om igen.
 
"Du får väl kisa för månens sken"
"Du får väl kisa för månens sken"
"Du får väl kisa för månens sken"
 
"Men KUL, håll käften min väska är BORTA".
 
"DU! du där!!"
 
"Hallååååååååå!!"
 
"Men DUUUU PÅ MARKEN"
 
Men hon hör dem inte för hon tänker på hans röst och på månens sken.
 
"Hallå är hon döv eller något?? Ska jag gå fram till henne?"
"Jag måste köpa en ny väska. Och ska det bli sol imorn? För det klarar inte jag"
"Men jag veet inteee. Jag skiter i vädret, jag vill bara hem".
 
"Ursäkta"
hans röst
"Ursäkta"
i hennes öra
"Ursäkta"
 
Hon vänder sig om och ja där står han ja han pratar med henne ja han tittar på henne.
 
Han vänder sig mot sina vänner.
 
"Hon hör er nu".
 
"OMG TACK VALTER"
 
Han heter valter och han ler mot henne.
 
"HALLÅ HAR DU EN MOBIL?"
Det har hon ju inte.
"OCH ETT PAR SOLGLASÖGON?"
Det har hon inte heller. Klockan är tre på natten, solen lyser aldrig i hennes liv och mobilen är död.
"Pressbyrån har öppet".
Hennes röst och hon pekar mot den blågula skylten hundra meter bort.
 
"OMG VI KÖPER KOOORV"
"JAAAA"
 
de försvinner
han står kvar
hon tittar på honom
han tittar ner i mobilen
men sen tittar han upp
möter hennes blick
 
"Vad heter du?"
 
"Jag heter Iris".
 
"Får jag slå mig ner, Iris?"
 
"Ja det får du, Valter"
 
Det här är en början på något
något vackert
något skört
något som en dag kommer ta slut.
För allt som börjar måste någon gång ta slut.

inga vänner kvar

jag har inga vänner kvar
och jag förstår dem, jag förstår att ingen stannar
jag vill inte heller stanna
 
hur kan man hata sig själv så mycket att man skär upp sin egen hud?
hur kan livet vara så tungt att en tågräls känns som en trygg famn?
 
Mörkret växer i mig och jag är mörkrädd
jag är så rädd för mörkret och monster under sängen
men jag tittar och de finns inte där
det finns inga monster under min säng
 
mörkret är i mig och där lurar monstren
 
Snälla se mig i ögonen
men du undviker min blick
för min blick är
ångest
mörker
monster
 
snälla rädda mig från allt
men du undviker mig
för jag är
ångest
mörker
monster
 
snälla bär mig genom livet
men du bär mig inte
du lämnar mig
du lämnar mig med
ångest
mörker
monster
 
och jag förstår dig
jag vill inte heller bära mig
jag vill inte heller vara kvar
jag vill inte heller stanna
 
men hur lämnar man sig själv utan att lämna allt
hur dödar man sina monster utan att döda sig själv
 
hur slutar man skära upp sin hud
hur blir rälsen en räls
och famnen en famn
 
jag har inga vänner kvar
jag har ingen kvar
 
så säg mig, varför ska jag stanna kvar?
men du säger inget
för du är inte kvar
 
det gör ont
 
att slåss mot monster
att slåss mot sig själv
det gör ont
 
jag har inga vänner kvar
och jag förstår dem
jag vill inte heller stanna
 
det är dags att ge sig av
lämna ångest mörker monster
jag är min egen vän
som inte stannar kvar
för jag har inga vänner kvar

ingenting

Med nervösa klunkar häller du i dig det sträva rödvinet. Varje gång hon säger något skrattar du högt så att dina rödvinsfläckiga tänder syns. Du fyller ditt glas som blivit tomt och någon säger byt musik. Hon tittar rakt på dig. "Du har bra musiksmak, vad tycker du vi ska lyssna på?" Du vet inte om det är rödvinet eller det faktum att alla ögon är riktade mot dig, men dina kinder blir blossande rosa. Du tar en klunk till av vinet för att hinna tänka. Sedan mumlar du Beatrice Elis namn och de flesta tittar på dig som om du vore en utomjording, och snart snackas det om Avicii istället. Men hon ler. Hon ler mot dig.
Efter en halv runda jag har aldrig, två trasiga vinglas och tre nyanlända gäng sätter hon sig bredvid dig. Nonchalant och antagligen för att det är den enda lediga platsen runt bordet, men hon sätter sig bredvid dig och hennes hår luktar kokos när hon lägger det över axeln. Topparna är kluvna, men du är säker. Fem centimeter från dig sitter hon som håller dig vaken om nätterna. Fem centimeter från dig sitter hon som läser Murakami på spårvagnen, blåser bubblor när hon tuggar tuggumi och alltid har hål på sina strumpbyxor när kvällen är över. Fem centimeter från dig sitter hon du är kär i. Du är säker.
Jag har aldrig däckat av alkohol, klunk.
Jag har aldrig varit kär, klunk.
Jag har aldrig velat ha sex med någon i det här rummet, klunk.
Jag har aldrig skadat mig själv, klunk.
Jag har aldrig, klunk, jag har aldrig, klunk, jag har aldrig, klunk, klunk, klunk.
Fem centimeter från dig sitter hon du är kär i och hånglar med killen som tror han är alternativ för att han hatar McDonalds och har gitarrfodral istället för väska.
Klunk, klunk, klunk.
Fem centimeter blir tio, femton, en meter, fem, för du måste därifrån. Du måste bort från öldrickande snubbar och hånglande hipsters. Du måste bort från hon som inte är kär i dig, som aldrig kommer bli kär i dig.
På spårvagnen läser ingen Murakami, men en svettig man lägger handen på ditt lår. Du slår bort den och gråter. Fem centimeter från dig har någon spytt och du försöker minnas doften av kokos men här luktar allt urin.
Du hoppar av vagnen och önskar det vore en bro. Du går hemåt och det börjar regna. Klyschiga droppar landar på din klyschiga tonårskind. Och ditt klyschiga hjärta är i tusen bitar. Väl hemma lägger du dig på golvet, för din säng är för ensam inatt. I en säng en halvtimme bort suger hon gitarrkillens hårda kuk och kysser hans smala läppar. Lämnar läppstiftsfläckar överallt, men inte på dig. Hon somnar på hans bröstkorg och drömmer om vilda kattdjur. När du blundar ser du deras nakna kroppar sammanflätade, och du somnar inte alls. Fem centimeter ifrån dig finns ingenting, du orkar ingenting, du är ingenting.

frost

du ler bredare än någon annan
men spyr ut skollunchen bakom gympasalen
kvävs av ångest som du desperat försöker skära bort, släppa fri via blodet genom armarna.
lägger pengar på smink du gråter bort på skoltoaletten
kysser hungriga läppar på svettiga dansgolv för att glömma det faktum att du ligger sömnlös i din ensamma säng varje natt.
dricker avslagen öl för att känna ruset,
men du känner ingenting.
och ingen känner dig.
 
du ler bredare än någon annan
 
och i din väska ligger brevet ingen ska läsa,
brevet där du säger förlåt till ingen,
brevet som är ditt adjö
adjö till ingen
för ingen känner dig som ingenting känner
när någon frågar
kommer de svara
hon verkade glad
hon log bredare än någon annan.

om jag ska vara kvar

de frågar mig hur det är, och innan jag hinner svara börjar jag gråta

 

inlåst på toaletten

 

letar vassa föremål för jag trivs inte i mitt skinn

 

stoppar fingrarna i halsen för jag vill tömmas på allt som är jag

 

tvättar händerna tills tvålen tar slut för jag vill bli ren jag vill bli ren jag vill bli ren

 

dunkar huvudet i väggen för att känna något

 

slår sönder spegeln för att förstöra något
men jag vill förstöra mig själv
jag vill förstöra mig själv för jag hatar mig

 

skriker för att inte tappa verkligheten
skriker för att stanna kvar
skriker för att känna att jag är på riktigt
skriker tills någon bryter upp dörren
och då ligger jag på golvet

 

blod
glassplitter
tårar
kakel
och jag

 

en hög av trasiga saker
en hög av sådant ingen vill ha

 

jag möter någons blick innan allt försvinner
och i blicken ser jag
jag ser vad personen tänker
kan vi inte lämna henne
hon är trasig
hon är en sådan ingen vill ha

 

och jag vet, det är klart jag vet

 

jag är trasig
en sådan ingen vill ha

 

och jag tänker att jag måste bli hel
jag måste bli hel
om jag ska vara kvar

 

om jag ska vara kvar

 

  om
      jag
        ska
  vara
         kvar


midnatt

du
sa
att
du
älskar
mitt
skratt
men
nuförtiden
gråter
jag
bara

-

Nyheterna på teven visar världens alla problem. Svält, krig och mord. En ekonomisk kris och regn i norr. Zlatan är skadad och min gamla grundskola måste läggas ner. Men det finns så mycket de inte nämner. Där någonstans mellan svält och zlatan finns ensamhet, krossade hjärtan och självhat. De är världsproblemen ingen nämner och det finns ingen hjälp att få. Vi är problemen de väljer att inte visa.

12.55

Inte ens när någon skriker att jag jag måste. hålla. käften. innan. de. slår. till. mig. slutar jag prata. Slå till mig då, tänker jag. Slå mig så att jag känner något. 
Jag pratar om tidszoner, rödvin och vita rhododendron, men ingen slår mig. Jag frågar frågor men väntar inte på svar. Jag frågar varför bussarna har de nummer de har, hur många barn Fredrik Reinfeldt har, om man kan simma till Danmark. Sen frågar jag varför de inte slår mig. SLÅ MIG SÅ ATT JAG HÅLLER KÄFTEN DÅ, skriker jag. men ingen svarar och ingen slår. Och jag håller inte käften.
Jag pratar tills det inte längre kommer ord, bara ljud. Oljud. Jag äcklas av min egen röst, mår illa av mig själv. Försöker tömma mig på allt det vidriga som är jag. Skriker, gråter och stoppar fingrarna i halsen. Två vingliga tonåringar med utsmetat smink skyndar förbi i alldeles för höga klackar. Vettskrämda ögon som avslöjar vad de tänker; är det där vi om några år, är det där vad pulserande städer gör med en?
Klick klack klick klack. Ljudet ekar bort och jag faller ihop på kullerstenen. Regnvåta stenar mot solbränd hud. Det kalla mot det varma. Det hårda mot det mjuka. Jag är ensam nu.
Jag knyter min högra hand och riktar ett slag rätt mot magen. Tappar andan för ett ögonblick och tänker att att tappa andan är det mest fantastiska i livet. Plockar upp en halvtom ölflaska någon lämnat kvar på gatan påväg från förfesten. Den är vapnet och jag är fienden som måste förintas. Den tar sats och träffar min panna. Ett oidentifierbart ljud som inte liknar något annat jag hört studsar mellan husväggarna. Hundratals skimrande gröna glasskärvor och flisor faller till marken. Ansiktet blir vått av en blandning av färskt blod och avslagen öl. Jag slickar mig om läpparna och känner den fräna smaken. Jag tänker att jag har fått smaka på livet och det var vad som krävdes. Jag är tyst nu. Jag reser mig upp från min plats på gatan, fyller hela kroppen med smaken av livet och jag är tyst.
På spårvagnen hem undrar någon hur jag mår och jag svarar att hela livet finns i mig. För det gör det. Jag har livet i mig och inget kan stoppa mig.

13.32

Ångesten är ett stort hungrigt djur i hennes mage
och utan att någon märker
äter det upp henne
aggressivt
som en elakartad tumör som hittas försent
jag är rädd att jag har dåliga nyheter
jag beklagar
och i ögonen står det ingen vågar säga högt

du är dödsdömd
av livet själv

inte ens din egen kropp orkar med dig

snälla försök
försök operera bort min ångest

tyvärr
den sprider sig fort
det är försent
din ångest har spridit sig till
hjärtat,
själen,
sinnet,
din ångest har redan vunnit

du är dödsdömd
av livet själv


090715

du undrar om jag klarar mig
ja jag
(går sönder varje dag)
klarar mig
du undrar hur jag mår
jag gråter
(när ingen ser)
inte längre
du undrar något mer men vänta vad sa du jag tänkte på
(dina lockar under mitt täcke)
något annat
jo hur går det på jobbet?
jo tack jag har
(glömt att gå dit de senaste månaderna)
fått fast tjänst nu
men du, jag har
(inte kommit över dig, jag behöver dig mer än nånsin, jag ger dig mitt liv, du får allt jag har)
en paj i ugnen
du säger att självklart, du förstår och lämnar min tröskel
vänta 
ropar jag
du stannar
(gå inte. stanna. stanna här hos mig.)
hälsa henne.
du nickar och ler
jag stänger dörren
och allt jag vill är att försvinna
så som du försvann ur mitt liv
men jag är kvar
(och du är allt jag har)
ensam kvar.

sista dagen

Morgonsolens strålar hittar en springa mellan de nerdragna persiennerna och öppnar mina ögon. Det första jag ser är ditt fridfulla ansikte. Du ser så ömtålig ut i det här ljuset, som att du kommer gå sönder om jag rör dig. Så jag rör dig inte, inte heller säger jag något. Jag låter dig fortsätta sova och funderar över vad som kommer hända när du vaknar.
På ett skrynkligt lakan ligger din nakna kropp millimeter från min. Dina andetag når min bleka hud och jag tänker att såhär nära har du aldrig varit. Gårdagens alkohol har lämnat vårt blod och jag är rädd att du kommer ångra dig när du vaknar, att du inte vill ha mig i nyktert dagsljus. Så jag låter dig sova. För jag vet att verkligheten kommer komma ikapp oss när du vaknar och vi hör inte hemma i verkligheten, vi hör hemma där ingen kan nå oss. Med tanken att jag vill stanna i detta ögonblick föralltid, stänger jag mina tunga ögonlock och faller i sömn till ljudet av dina andetag.
När jag vaknar igen är du borta.

. . . . .

jag mådde bra den dagen
bröt bara ihop två gånger innanför badrummets låsta dörr
tänkte bara på att dö några gånger
och jag somnade innan solen gick upp
jag mådde bra.

01.39

Hjälp mig

Jag tror jag 

dör

.

Världen snurrar och det gör ont att andas.

Du hade fel.

Ensamhet dödar.

Och älskling jag har drabbats. Jag är döende, det finns inget vi kan göra.

Jaha, säger du med ena ögat på teven.

Gordon Ramsey slänger smaklös pannacotta i papperskorgen.

Den landar på mitt huvud.

Droppar från håret och rinner över ansiktet.

Landar på mina läppar istället för på Gordons.

Du frågar om jag sa något.

Reklam.

-Så jävla smaklös, säger jag och möter din blick.

När jag reser mig ur papperskorgen slänger jag pannacottan på dig, vänder om och går mot duschen.

Du står kvar.

Andas, snart är reklamen slut.

I imman på badrumsspegeln berättar jag om min dödsdom.

Det finns inget vi kan göra.

Framför teven sitter du med Gordon och hyllar en blomkålspuré.

Framför spegeln står jag ensam och dör.


.

spritandedräkt och vacklande blick
säger sånt jag kommer ångra imorgon
spiller rödvin på mattan och slår en vas i tusen bitar
men trasigast är jag
och allt jag känner viskar jag i ditt öra
du torkar mina tårar och kysser mig
din tunga smakar jägermeister och dina händer är överallt på min kropp
skäms över allt jag säger och tar fem klunkar vodka för att slippa minnas imorgon
hittar dig igen och ramlar in i din famn
borde hålla mig borta men håller om dig hårt
vill inte förlora det som är vårt
när blev livet så svårt

om allt gör ont, gråt. om tystnaden skrämmer dig, skrik.

 
än måste människorna på gatan vira halsduken ett extra varv.
koltrasten sjunger sorgset för den som lyssnar, men det är det ingen som gör.
mars kräver röda läppar, sånger om en annan tid och ett extra glas vin.
 
 
håll ut, lyft blicken från asfalten.
 
 
håll ut, det blir bra tillslut.

För det ekar i huvudet

♥ Denna sommar ska bli den bästa sommaren. Om mindre än två veckor är jag på Hultsfred och jag tror snart att jag spricker av längtan. Sedan lämnar jag denna ångestfyllda stad och far hem till västkusten där jag ska doppa fötterna i havet, pussa på kattungarna som just nu sparkar i min katts mage och spendera tid med mina saknade vänner. När det blir Augusti fyller jag arton och firar med att åka till Kroatien en vecka med min fina vän, och när sommaren tar sina sista andetag åker jag och min syster till Stockholm för att se Coldplay. Jag har nog aldrig längtat såhär mycket till sommaren.
 
Hittade denna text som jag skrev i början av juni, och fastän jag tycker så mycket om julen och fastän snön glittrar här utanför, kan jag inte låta bli att sakna sommaren för den var precis så fin som jag hoppades och ännu finare.

vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid

Drunknar i tårar som aldrig tar slut och ångest som inte har någon ände. Är så fruktansvärt trött på allt vad tonåren innebär. Rödgråtna ögon, trasig själ, ben som viker sig, för tunna strumpbyxor, ett hjärta som tappat sin rytm, känslan att inte passa in, sömnlösa nätter, ånger, brännande blickar, vänner som sviker, dans på ostadiga ben, röst som inte håller, känslan att aldrig räcka till, gråtattacker på skoltoaletten, skam, tappad självkänsla, hjärtskärande skriksång mitt i natten, pluggpluggplugg, brännande andetag, livet. Undrar om det finns någon därute som kan rädda mig från att gå sönder helt och bestämmer mig för att det gör det, för något annat är mer än jag klarar av.

För vi dansar och du har så mjuka läppar (Värmande minnen en kall kväll)

Det var den sista dagen av veckan i Kroatien, och för mig även sista dagen på sommaren. Klockan var elva på kvällen och vi hade just packat ner allt i våra väskor för att åka klockan fyra morgonen därpå. Vi vägrade inse att vi skulle åka om fem timmar och istället för att gå och lägga oss lämnade jag och min vän det grå hotellrummet.
Natten fick istället för sömn bestå av barfota fötter på ljumma kullerstenar, nattbad i poolen, utländsk choklad, alldeles för charmiga italienska pojkar, dans, att skriksjunga till alla remixer som klubben tvåhundra meter från hotellet spelade och att klappa hemlösa katter. När klockan sedan var fyra och dags att åka satt vi fortfarande på asfalten och även om vi inte ville ge oss av hade vi iallafall gjort vad vi kunde av sista kvällen.
Jag lämnade hotellet med en väska full av souvenirer, sandiga klänningar, äventyr, lite solsken och fina minnen. Vi åkte båt, buss och flyg därifrån och natten blev till morgon utanför mina stängda ögon. Snart satte jag mina fötter på svensk mark i tio grader kallare luft under en tusen nyanser gråare himmel, och det var inte sommar längre. Men det gjorde inget, för jag hade avlutat sommaren på bästa sätt.

RSS 2.0